kakoko

Då var de två första timmarna på universitetet avklarade. Känns inte bra för fem öre. Just nu känns allt omöjligt. Kommer jag någonsin kunna bli den person jag var före allt blev så fel? Känns så långt borta. Blir helt panikslagen bara av att läsa en kurs. Får svårt att andas, börjar tänka massvis med jobbiga tankar. Blir alltid så då det är många människor runt omkring mig. Känner mig som världens sämsta msk. Ful och dålig. Skäms över mig själv. Har redan nu lust att ge upp, och skita i att utsätta mig för alla jobbiga känslor. Förstår att det är svårt att förstå, men det här är extremt jobbigt för mig. Varför ska det behöva kännas så omöjligt? Hatar att jag är så beroende av msk i min närhet, av mina vänner. Kan inte ens gå på affären själv. Tror dock att det är gamla minnen från förr som spökar. Då kunde jag knappt lämna lägenheten förutom vid fest. Nu har jag verkligen kommit långt, men jag undviker ändå de situationer som jag har haft/har svårt för. Måste utsätta mig för dessa situationer för att det ska ske en förändring. Vad är det värsta som kan hända? Inget kan hända, förutom att det blir jobbigt i mitt huvud, och det är jag ju van med. Så egentligen är det bara att tuta och köra. Social fobi och någon slags krav fobi blev min diagnos under perioden i huset. Tycker inte om ordet fobi, det låter så extremt. Använder mig hellre av ordet rädsla (trots att det ungefär har samma innebörd). Låter töntigt, men jag kanske ska börja stå för det. Men som sagt, det har blivit bättre. Så länge jag inte är ensam, pallar jag ganske mycket. Det känns sällan bra, men jag gör det ialf. Thats good! Älskar mina vänner, ni betyder mycket för mig.