Bajsinlägg

Det var länge sedan jag kände denna typ av panik. Jag vaknar med panik, går omkring hemma med panik, andas panik. En känsla av uppgivenhet. Jävla skitapanusbabianfan!

Det beror nog på arbetsträningen. Känns bara förjävligt att jag ska behöva må dåligt hela dagar pga detta.. Vet fan inte hur jag ska hantera allt. Vet dock att jag måste fortsätta, härda och vänta på att det ska börja kännas bättre.. Hur jag ska klara av det vet jag inte.. Känns som att jag håller på att kvävas av mig själv. Vill inte göra ett skit. Vill vara ifred, vill fly till byn, vill bara vara ensam..

Det blir så jävla uppenbart hur störd jag är då jag försöker vara "normal". Jag är en störd kvinna. Störd, skadad, dum i huvudet. Kan egentligen inte fly från det. Måste kämpa emot skiten och försöka nå en förändring.. En del av mig vill men en större del känner att allt är så jävla långt borta, att jag inte kommer klara av det.. När jag känner som jag gör jusr nu, är viljan halvt död.. "Du måste fortsätta trots att du känner som du gör. Det kommer kännas bättre efter ett tag"... Okey, vad bra. Men hur ska jag palla allt tills det känns bättre? Hur lång tid kommer det ta?

Ja, nu skriver jag ett bajsinlägg igen.. Om ni inte förstått att jag är störd än, så har ni härmed fått en bekräftelse på det hela.. Hallelujah!

hejdå